Hem » Och far min salig han var en skeppare

16. OCH FAR MIN SALIG HAN VAR EN SKEPPARE (SJÖMANSVISA)


Och far min, salig han var en skeppare, han, han,
han var, besitta, den axelbredaste man, man.
Han gick i tröja, och kalvskinnshandskar han hade,
och ganska ofta han vid mitt öra dem lade.

Jag var då pojke och lätt matros uppå skutan.
Utkik på toppen liksom en passopp i kajutan.
Jag sov på däcket och ankartåget var kojen,
och focken täcket, och huvudgärd ankarbojen.

Till sjöss får man just ej vara klen, då det gäller,
och far min var just ej bland de blöta, han heller.
Då stormen ven, så det blåstes tvärs genom kroppen,
då föll det gubben just in att se mig på toppen.

På gubbens lynne vart man just aldrig bedragen.
I soluppgången jag tog mitt märke för dagen:
då jag i trappan och kajutdörr´n hörde smällen,
då var jag säker att daggen föll innan kvällen.

Men blåste vinden så skummet yrde kring bogen,
och vågen plöjdes liksom en fåra för plogen,
så tog han snuggan och helt förnöjsam till sinnes
han satt och talte rätt mången strof, som jag minnes:

En sjöman, pojke! bör vara kvick uppå vågen
som en abborre, och som en sparv opp i tågen
kvicktänkt och snarvänd, ty annars går han och vankar,
en redlös skuta förutan roder och ankar.

Sin egen kraft bör man ta om bord uppå skutan:
skrik ej på hjälp, då du kan dig hjälpa förutan.
Lit ej på andra, ty huru usel och lumpen
är ej den skuta, som jämt skall lättas med pumpen.

Var oförfärad, se faran stint uti synen,
då havets herre drar barskt ihop ögonbrynen.
Var jämt beredd till att möta döden och domen,
ty båda komma helt oförtänkt liksom bommen.


Så talte gubben - och detta var bland det sista,
hans levnadsankar, hur starkt det var, måste brista
av döden lät han sig in i hamnen bogsera -
och skutan fick jag i arv av honom, med mera.

Men sjömansyrket det fick i botten jag lära,
och främst av allt veta hut, och se´n manövrera.
Och säkert är, att jag än i dag därförutan
ännu ej varit min egen herre på skutan.


Powered by Etomite CMS.